Att känna sig som skurken i dramat

Jag lämnade precis av F i skolan. Det var en specialare idag att "ons, tors, fre"-barnen fick komma till skolan även på tisdagen för att se någon form av liten teater som de andra klasserna förberett.
Hur som haver så föll det då på min lott att skjutsa henne denna speciella dag. F var lite orolig och ledsen och ville inte åka till skolan. Så jag sa sådär som man gör: "Nu åker vi dit och säger hej till dina fröknar så ska du se att allt blir bra..." och "det finns inget att vara orolig för, alla dina kompisar kommer ju vara där. Det kommer bli jättekul!". När vi kom fram så sa hon fortfarande att hon inte ville gå. Så jag frågade vad det var hon var orolig för och hon viskade tillsist:

"The show..."

Så vi gick in och jag bad lärarna förklara lite för F vad den där teatern var för att hon var orolig för den. Och det gjorde de såklart, och var så pedagogiska och vallade in henne i klassrummet. Men ändå, när man går därifrån kan man inte hjälpa att känna sig som skurken i dramat. Jag som drar med henne till skolan fast hon inte vill.

Men jag vet att hon kommer att ha kul och att det är bra för henne att vara med andra barn. Så nu ska jag sluta känna mig som en skurk och åka till Barnes&Noble och hänga. BÄSTA HÄNGSTÄLLET! Yo! //E