2010-09-04

Dagen då Carina nästan blev uteliggare i New York!



Idag så har jag och Carina shoppat. När vi skulle börja bege oss hemåt så skulle vi hoppa på 6:ans tunnelbana och sedan göra ett byte för att komma till tågstationen.
Tunnelbanetåget rullar in precis när vi kommer ner till spärrarna, så vi skyndar oss allt vi kan för att hinna med. Precis när jag kommit igenom spärren så ramlar alla kvitton ut ur min plånbok, så jag skyndar mig att räfsa ihop den och springer mot dörrarna. Precis när jag kliver på så stängs dörrarna och jag blir nästan klämd, så instinktivt klämmer jag mig igenom och in på tåget. Jag tror att dörrarna ska öppnas tillräckligt för att även Carina, som är bakom mig, ska kunna hoppa på.
Men när jag vänder mig så ser jag....
ÅH NEJ!
Carina står på andra sidan de stängda dörrarna och knackar med panik i blicken. Och tåget rullar iväg. Jag är på. Carina står på perrongen.
Jag har Carinas plånbok i min väska, så hon har inga pengar. Hon vet inte var hon är eller vart hon ska. Mobilen ligger hemma, så hon kan inte ringa. Och skulle hon lyckas låna någons telefon.. ja så har hon ändå inte mitt mobilnummer.....

... PANIK ...

Jag står på tåget och min hjärna gå i hundra tjugo då jag försöker tänka ut vad som är den bästa lösningen. Jag kommer snabbt fram till att jag måste hoppa av på nästa station och sedan springa tillbaka och förhoppningsvis hinna fram innan Carina får alldeles för mycket panik och innan hon av någon anledning tar nästa tåg.



Så jag hoppar av på följande station, kutar upp för trapporna, drar fram mobilen och kollar var jag är på google maps. Kollar åt vilket håll jag ska springa och börjar springa (på shoppingtrötta fötter) tillbaka mot stationen.. och förhoppningsvis mot Carina.

Jag kommer efter ca 8 minuters språngmarch tillbaka till korsningen där vi klivit på, kollar runt för att hitta rätt nedgång, springer rakt igenom en vägkorsning och ned för trapporna. Kollar genom gallret "Snälla var kvar, snälla var kvar" och ser... CARINA!! Vi återförenas med glädjetårar i ögonen och går snabbt igenom alla tänkbara mardrömsscenarion som vi precis med näppe lyckats undvika. //E

3 kommentarer:

Emma sa...

Men herreguuuud! Vilken tur att ni hade så synkade hjärnor och tänkte samma sak! Glädjetårarna hade sprutat på mig!

maooohlin sa...

Men shit vad läskigt, tur att ni tänkte lika!

Anonym sa...

minnen säger jag bara!:)
/Carina